Inleder semestern i Fryksdalen

Den här helgen har jag och L varit uppe i Fryksdalen i Värmland. Vi har bara njutit och vilat. En underbar inledning på min semester. I fredags besökte vi mormor åt L (min bonusmormor) och hon bjöd på mat, fika och jag fick en födelsedagspresent. Så underbar människa! I lördags efter vi haft sovmorron tog vi en tur till Mårbacka för att gå i Selma Lagerlöfs spår. Det var en intressant och rolig förmiddag. Nästa bok jag ska läsa blir triologin om Löwensköldska ringen. Jag blev så inspirerad och den verkar så fin med förbannelser, spöken blandat med kärlek och sorg. Föreställningen om den på Västanå teater bidrar dessutom till suget. 
 gula hallon på Mårbacka
 
Tossebergsklätten blev nästa destination efter vi sagt hej då till Mårbacka. Det var som att vara i fjällen på toppen och vyn över Fryken slår det mesta. Vi käkade skrädmjölsvåfflor medan vi beundrade utsikten. En storloppis i två lador alldeles bredvid Tosseberg fick avsluta äventyret. Jag fann dock inget men L hitta fina bronsfärgade fotoramar för några kronor.
Därefter åkte vi in i Sunne där vi hängde i stan och beslöt oss för att äta lite kinamat ändå. Det är ju ändå semester så det är väl klart man får unna sig. All mat gjorde att vi kände för en långpromenad. Vi åkte därför ut i ödemarken och gick på en slingrig landsväg. Längs vägen käkade vi blåbär, spanade efter älg och varg, samt analyserade spår och bajs från djur. I slutet på vägen fanns en liten skogstjärn som vi funderade på om vi inte skulle tälta vid under natten. Men så dåligt utrustade som vi var, fick det stå sitt kast för den här gången. Vi vandrade tillbaka istället, svettiga men utvildade av tystnaden och lugnet som omfamnade oss. Det var bara ett dopp i Fryken som fattades. Ett härligt kvällsdopp från klippor fick det bli. Vattnet var ljummet och det kändes som en nollställning att dyka ner i det svarta Fryken. Reinkarnation. 
 
 
Hungriga och trötta bestämde vi oss ändå för camping nån kilmoterer från stugan, alldeles vid stranden. Där grillade vi, såg solnedgången, åt jordgubbar och drack päroncider, skrattade och talade, innan natten sa sitt och det var läggdags.
Idag åkte vi hem, efter två timmar på stranden. Sen kom regnet och åskan. Men vi hade haft tur med vädret. Avslutningsvis var  det ett par härliga dagar med många underbara sommarminnen som skapats.
 
I skog och mark, Resor & Äventyr | | En kommentar |

I blåbärsskogen

Det finns inget bättre än att bara dra ut till skogs efter en lång arbetsdag. Det gjorde vi igår och vi hittade massa blåbär. Två liter reppade vi på en halvtimme. Perfekt till frukost och blåbärspaj nu till helgen. Elise spårade upp kantareller som hon stod och mumsade på. Jag har inte lyckats så bra med att få henne att markera svampen, men hittar gör hon. Det blev en trevlig bonus. Det blir mer plock frampå och frysen ska fyllas liksom magen. Det är alltid gott att ha lite hemma, så jag kan koka blåbärssoppa under kalla höstkvällar. 
 
 
Ikväll firar vi att L går på semester genom att se Tarzan på bio, dricka värmlandsöl och vara uppe sent.
I skog och mark | | Kommentera |

En stuga i skogen

Jag har lovat att dela med mig av bilderna av ödetorpet som jag och L besökte under midsommar. Det var en stuga långt ute i skogen som stått tom sedan 70-talet. Tidigare bodde ett konstnärspar där har jag fått veta, men en dag så åkte de därifrån och kom aldrig mer tillbaka. Stugan ser helt orörd ut, som om de bara lämnat allt och åkt.
 
Paret har även varit skulptörer och det går man inte miste på... 
En gammal tidning på verandan.
Många vackra målningar på dörrar och även den öppna spisen.
 
På köksbordet står en medicinburk med hjärtmedicin kvar.
 
Spännande med något så gammalt som står kvar nästintill orört och i samma skick som när de lämnade huset. Det uppstår så många frågor, varför försvann de bara? Vad hände med dem? Vilka var dem? Grubblandes gick vi därifrån. Det är nästan något sorgligt över det hela. Det är fascinerande på samma gång. Jag har alltid varit intresserad av gamla hus, kikat in och undrat över vad som har försegått där och vilka människorna var som bott där. Detta var ändå ett speciellt hus i och med att de som bott där lagt ner sin själ i stugan med alla konstverk och målningar och sen bara försvunnit i tomma intet. Det är alltid speciellt med att stöta på ödehus. Man kan alltid hoppas på att någon ägare återvänder och tar till vara på allt. Det är så synd när det bara förfaller.
Vardasgrubbel | | Kommentera |
Upp